IT'S LIKE A DREAM COME TRUE!
DALARNA
Spyr på allt som har med vinter och Dalarna att göra. Känner att jag inte hör hemma här.
VAD SKA MAN GÖRA?
Vad ska man göra när man inte längre vet?
Jag vet ingenting längre, jag vet inte vem jag är älskad av.
Jag vet inte vem jag är hatad av, om det är utav en som står mig "närmast"...
Jag vet inte varför jag finns? Jag känner mig bara otillräcklig och värdelös.
Så länge jag kan minnas har jag haft en speciell sorts ont i magen, och nu tillslut har jag kommit på varför den hela tiden dyker upp. Det är ångest.
Ångest över att inte räcka till, över att inte veta vad jag gör bra här i livet. Om jag gör nångonting bra överhuvudtaget...
Att alla problem kommer samtidigt är inget som är ovanligt, har vart med om det förr.
Just för tillfället ligger jag i min säng, har ångestont i magen och vet ingenting.
Jag vet inte hur morgondagen kommer se ut.
Allt jag går igenom just nu vill jag inte dela med mig av, men det är illa. Riktigt illa.
Ska jag skriva en lista med två spalter i, en spalt om "positivt i livet" och en spalt om "negativt i livet"
så blir den med negativt 20 gånger längre. Jag ser väldigt få ljusa saker i mitt liv just nu. Det mörka är som ett moln över mig. Vet engentligen inte vad jag ska ta mig till...
Säger som de flesta andra i jobbiga tider. "Vill bara försvinna, åka iväg till något varmt land och bara vara".
Ja det är vad jag vill.
Jag vill flytta från Sverige, vintern och mörkret.
Jag har 1,5 år kvar i skolan och efter det så försvinner jag. Vem som följer med, eller vem som inte följer med, det visar sig...
Frågan är hur jag ska stå ut till dess...?
Har förstått länge att det inte går att hålla en fasad uppe. Jag är nog inte ensam om att se den, eller så är jag det.
Men det kan va svårt att se den för andra.
Alla har sina problem, men alla måste också ta tag i sina egna problem.
Jag kan inte vara en förebild åt någon ska vara min egna förebild. Det funkar inte så.
Att varje dag, året om, känna en oro, och att behöva gå på tå resulterar tillslut i ångest och liknande.
Har man inte samma tänk som en annan person. Ska man inte kunna titta på varann då? Prata med varann? Nej det går inte i vissa fall. Och det är nu det hela har kommit fram. Det kanske inte går trots allt.
Då får jag leva med det, det är inte värt det.
Jag vet ingenting längre, jag vet inte vem jag är älskad av.
Jag vet inte vem jag är hatad av, om det är utav en som står mig "närmast"...
Jag vet inte varför jag finns? Jag känner mig bara otillräcklig och värdelös.
Så länge jag kan minnas har jag haft en speciell sorts ont i magen, och nu tillslut har jag kommit på varför den hela tiden dyker upp. Det är ångest.
Ångest över att inte räcka till, över att inte veta vad jag gör bra här i livet. Om jag gör nångonting bra överhuvudtaget...
Att alla problem kommer samtidigt är inget som är ovanligt, har vart med om det förr.
Just för tillfället ligger jag i min säng, har ångestont i magen och vet ingenting.
Jag vet inte hur morgondagen kommer se ut.
Allt jag går igenom just nu vill jag inte dela med mig av, men det är illa. Riktigt illa.
Ska jag skriva en lista med två spalter i, en spalt om "positivt i livet" och en spalt om "negativt i livet"
så blir den med negativt 20 gånger längre. Jag ser väldigt få ljusa saker i mitt liv just nu. Det mörka är som ett moln över mig. Vet engentligen inte vad jag ska ta mig till...
Säger som de flesta andra i jobbiga tider. "Vill bara försvinna, åka iväg till något varmt land och bara vara".
Ja det är vad jag vill.
Jag vill flytta från Sverige, vintern och mörkret.
Jag har 1,5 år kvar i skolan och efter det så försvinner jag. Vem som följer med, eller vem som inte följer med, det visar sig...
Frågan är hur jag ska stå ut till dess...?
Har förstått länge att det inte går att hålla en fasad uppe. Jag är nog inte ensam om att se den, eller så är jag det.
Men det kan va svårt att se den för andra.
Alla har sina problem, men alla måste också ta tag i sina egna problem.
Jag kan inte vara en förebild åt någon ska vara min egna förebild. Det funkar inte så.
Att varje dag, året om, känna en oro, och att behöva gå på tå resulterar tillslut i ångest och liknande.
Har man inte samma tänk som en annan person. Ska man inte kunna titta på varann då? Prata med varann? Nej det går inte i vissa fall. Och det är nu det hela har kommit fram. Det kanske inte går trots allt.
Då får jag leva med det, det är inte värt det.
